Att vara anhörig

Siv är mamma till Malin. Malin är sambo med Robban och de har i sommar fått lilla Agnes. Efter en nyligen avslutad tid på behandlingshemmet LP Vasastrand i Örebro bor Malin, Robban och Agnes återigen i den egna lägenheten. Men hur reagerar man egentligen som anhörig när man märker att allt inte står rätt till i familjen. Vi frågade Siv som gärna delar med sig av sina tankar, av naturliga skäl, mest kring Malin.

– För Malins del började det med ätstörningar redan under gymnasietiden. Senare upptäckte vi också att hon drack väldigt mycket öl. Malin insåg att det där med maten var ett problem men inte det senare, vilket hon varit skicklig på att dölja under alla år. När vi frågade på ätstörningsenheten om sambandet - lite mat men mycket öl, fick vi svaret att det var vanligt… men inget råd eller tips på vad det kunde betyda. Drickandet accelererade i smyg och det dröjde mycket länge innan Malin erkände att det var ett problem.

Hur känner man sig då som anhörig?

– Maktlös… egentligen var vår roll att bara finnas, aldrig försvinna. Vi pratade och tröstade. Malin hamnade efter många år på ett behandlingshem i Värmland där man betonade vår roll som medberoende. Det vill säga, att allt vårt stöd och all hjälp till Malin kunde bidra till att missbruket fortsatte. Hjälp som exempelvis att betala räkningar i tid, underlätta skjuts hit och dit och så vidare.
När jag tänker efter så skulle jag för min del aldrig välja att avstå från att hjälpa. Även om jag på ett sätt kan förstå resonemanget att jag kunde bidra till att underhålla beroendet.

Nu är det ett faktum att dagens situation är helt annorlunda för både Malin och Robban. När kom vändningen?

– Vändningen kom när Robban blev anhållen förra året. Robban fick efter egen önskan kontraktsvård på LP Vasastrand i Örebro. Malin lyckades få ett positivt besked från socialförvaltningen till en vistelse där, först deltid sedan heltid. När Robban trivdes kände Malin att hon också ville ge detta nya en chans. De landade i något de såg framför sig kunde bli riktigt bra… även om den första tiden inte var helt enkel och fortsatt innebär mycket arbete. Det går knappt att jämföra deras förr och nu… det är en enorm skillnad. Så mycket förstår jag att personalen lagt ner ett stort arbete.

Kommer tanken till dig att måtte det gå bra framöver?

– Visst, det är klart men efter så många år så känner vi att vi tar en halv dag i taget. Vi lever i nuet.

Det förekommer fördomar om den kristna tron som är en av flera grundkomponenter i LP-verksamhetens arbete, har det varit ett bekymmer för er?

– Inte alls! säger Siv.
– För mig som varit en hängiven folkrörelsemänniska hela livet är jag mer än imponerad att det idag finns så många som jobbar med dem som behöver hjälp. Jag tillskriver LP-verksamheten allt det fina som hänt Malin och Robban. Om de inte kommit till LP hade de inte varit där de är idag…

De är båda två sökare som nu hittat något de bottnar i. De har fått hjälp att arbeta med att försonas och acceptera, att ompröva och omvärdera, att förlåta och gå vidare. Denna vårdform passar kanske inte alla men för Malin och Robban har det varit och är helt rätt.

- Vi känner en enorm tacksamhet och respekt för detta seriösa arbete, både jag och Göran.

Till vardags är Siv sedan tio år Överförmyndare i Hallsbergs kommun. Varje kommun måste ha överförmyndarverksamhet. Som sådan hjälper hon till så att alla personer som har rätt till en så kallad "god man" eller "förvaltare" får det. Dessutom ser hon till att minderåriga barn som av en eller annan anledning har ekonomiska tillgångar hanteras rätt. I uppdraget ingår också att rekrytera lämpliga personer till ovannämnda uppdrag. Maken Göran har nyligen blivit pensionär.